En debatt som är på modet just nu, är den om religiösa sedlighetspoliser i somliga svenska förorter. Denna debatt blottlägger ett huvudbry som den internationella vänstern lidit av sedan åtminstone sent 1800-tal: ska man hjälpa de förtryckta, måste man också veta vilka som är förtryckta.
I den bästa av socialistiska världar räcker det inte med att det bara finns två klasser (borgare och arbetare) – ännu viktigare är att åtminstone den senare gruppen, också lever upp till sin roll som förtryckt. För varje multipel identitet, finns nämligen en liten korrelation till ett senare logiskt haveri i den socialistiska världsbilden. Och när man ska åtgärda dessa finns tre alternativ: förnekelse, skuldförflyttning, eller enträgen nyansering av sina egna åsikter. Till följd av människans naturliga lättja (och stolthet) brukar de två första alternativen, tyvärr, få flest företrädare.
Besvikelsen från de röda fanornas sida, när de förtryckta begår avvikelser mot sin tilldelade roll kan jämföras med den frustration en kommunanställd kamratstödjare måste känna, när den mobbade killen själv börjar mobba. Det mänskliga sinnet är ibland lika besvärligt att vakta och kontrollera, som en levande gränslinje med egna tankar. Som ett parti schack, med pjäser utbytta mot kaniner – vilka vägrar att stå still på den ruta man placerar dem.
En förortsbo är per definition förtryckt, enligt traditionell schablon. Och på många sätt är detta en sanning: människor i svenska förorter har både ekonomi och rasistiska strukturer emot sig. Att förneka det är bara löjligt. Men på samma sätt som en trafikpolis själv kan köra för fort, på samma sätt som den stränga magistern själv kan bli tillrättavisad när han lämnat tvättstugan ostädad – är även själen hos en reguljär förortsbo av så betydande volym, att den medger flera roller. Roller, som den kan skifta mellan – flera gånger under en och samma dag. Annars vore hon inte människa, utan den rasifierade urvattnade profil som somliga söker göra henne till. Låt mig tala klarspråk: att kontrollera någons religiösa attribut är förtryck. Inte offerskap.
Det är med en bekymmersrynka i pannan jag ser hur företrädare från rött håll nu hanterar denna debatt. Tidvis ägnar man sig åt något som jag kallar för selektiv problematisering; samtidigt som den icke-feministiske mannens argument oproblematiskt diskvalificeras med hänvisning till bristande personliga erfarenheter, används i det här fallet den bristande insynen hos somliga vänsterföreträdare, istället som en indikation på att förtrycket inte förekommer.
Därefter hänvisar man gärna till motbilder från samma plats. Och sådana är naturligtvis lätta att hitta – vittnen som ligger och solar i bikini i sin förort helt utan bekymmer, vittnen som upplever patriarkalt förtryck först när de kommer till innerstan. Saken är bara den, att om person A har ont i tanden är det ganska ointressant att person B inte har det. En tavla rymmer flera sanningar beroende på betraktare och variablerna är åtskilliga, som leder till att en och samma handling får olika utfall. Känslighet och personlighet är några. Dessutom har förorter olika prägel och är inte generaliserbara på varandra. Och den fråga som är motiverad i slutändan är denna: varför ska den som lider gå miste om hjälp från samhället, bara för att den som inte lider inte önskar hjälp?
Om (för fenomenets existens debatteras fortfarande) man sig till slut bestämmer sig för att hjälpa, är detta viktigt att ha i åtanke: Man hjälper genom att fokusera på problemet. Inte(!) genom att integrera det i något universellt patriarkalt förtryck, till gagn för ens ideologiska fåfänga möjligen, men på bekostnad av att skärpan kring dess specifika egenheter minskas och problemet löses upp och försvinner in i något diffust komplex, med skoningslöst långsiktiga lösningar. Man kommer, om man ska avhjälpa detta, oundvikligen få acceptera att människor ibland måste ifrågasätta varandra över de etniska och religiösa gränserna. Men är vi inte alla människor?
Jag tror i slutändan att oviljan att ta i detta, har att göra med de fenomen jag inledde artikeln med: att erkänna och sätta stopp för religiös press i förorterna, innebär en nyansering av en invecklad värld. Där stigen upp till den etablerade västerländska hegemonin, som varje problem förväntas härstamma från, blir mindre självklar. Något som innebär en otrygghet för somliga. Låt mig åter förtydliga: detta handlar inte endast om rädsla för att spela rasisterna i händerna, som man ibland hör. Det handlar inte endast om en genuin tro på kulturrelativismens fördelar. Det handlar om en egen rädsla för det främmande, i termer av utmanad personlig världsbild. En rädsla, som man i egoismens namn, låter få en mer framträdande roll, än benägenheten att hjälpa utsatta.
Jag är egentligen ideologiskt flerspråkig, men ser ändå i grunden positivt på den socialistiska idén. Om någon skulle kalla mig socialist, skulle jag i så fall vilja vara den sortens socialist som väljer metod tre vid ett problem som står i disharmoni mot min världsbild: nyansering. Och att få vänstern med sig mot detta problem är centralt, eftersom det är vänstern som mest och traditionellt sätter sig på tvären, och som är mest ivriga att förneka problem av detta slag. Det är först när vänstern erkänner att dessa problem finns, som lösningarnas slussportar börjar öppnas.
Belyser man ett problem, ska man gärna också komma med en lösning. En första ansatstill lösning, kunde vara att fokusera på dem som upplever problemet. Inte dem som inte upplever det. Det är nämligen ingen given konflikt mellan de två grupperna. Den som berättar om att den utsätts för religiöst tvång, för inte fram ett argument, eller en politisk åsikt. Den för fram ett problem. En nästa ansats, när man väl valt fokus, kunde vara att göra det som Marlyn Manson rekommenderar i filmen Bowling for Columbine (2002): att inte prata så mycket, utan lyssna. Att höra med de utsatta, vad de önskar för att problemet ska avhjälpas. Det är nämligen den utsatte, och inte förtryckarna eller vi i publiken, som är den förste ägaren utav problemet.
juliushjort 