Varför jag ännu inte tänker använda ordet ”hen”

11 Sep

Jag var på ett seminarium i fredags morse. Det första seminariet av fyra inom det moment jag läser nu; ”teori”, varför vi som närvarade inledde med att presentera oss för varandra. Och som brukligt är vid sådana förhållanden, bad vår adjunkt oss att skriva våra namn på ett papper att ställa framför oss på bordet, så att hon skulle kunna benämna oss korrekt under seminariets gång. Dock lade hon också till att hon ville att vi skrev våra pronomen efter vårt namn. Hmm tänkte jag då, jag hade ju IG i svenska B och kunde inte rimligtvis veta vad ”pronomen” betyder, så därför sneglade jag lite i hemlighet på de andra för att få en uppfattning om situationen. Det visade sig dock att ingen annan heller riktigt verkade förstå betydelsen av denna uppmaning. Å döma av adjunktens ansiktsuttryck hade hon heller inte väntat sig det, varpå hon förklarade att det var hur vi valde att tituleras; han, hon, hen eller den. Hon antydde därefter att det egentligen inte fanns något kön i vare sig biologisk eller social mening och att eftersom detta var konstruktioner stod det också envar fritt att själv välja epitet.

Nåväl, ni och jag och de flesta andra utgår väl ändå från att det finns män och kvinnor? Det blir lite matrix-grubblerier över det hela när man filosoferar sig fram till att världen är könlös. Jag menar, man kan säga att världen inte existerar överhuvudtaget i och med att allt i slutändan är uppbyggt av immateriella energier, men med detta konstaterat upplever vi ändå en materiell verklighet och i denna finns det också män och kvinnor. Den grupp som vi inte skulle kunna könsbestämma, om än vi bara såg deras ansikten och med all kroppsbehåring avrakad, är så försvinnande liten att dess existens inte är något argument för uppdelningens avskaffande.

Alla klassens kvinnor (nej, jag har seminariet till trots inte nått den spirituella level att jag upphör med orden ”män” och ”kvinnor”) valde att titulera sig ”hon” och alla klassens män ”han”. Det var bara vår adjunkt som skrev något annat, nämligen ”Han/Hon/Hen/Den”. Lite fegt tycker jag, hon kunde ha tagit ställning som alla andra. Därpå kom diskussionerna igång om den litteratur vi skulle ha läst under veckan och om detta ska jag inte tråka ut er.
     När vi var klara drog jag iväg i riktning mot Aspö. Dock hade jag inte kikat på färjans tidtabell, varför jag vid hamnen ertappade mig själv med att ha tre timmar på mig att inte göra någonting. Det blåste, så boksidorna i den bok jag läste fladdrade på ett besvärligt sätt och dessutom var det lite kallt; jag behövde röra på mig.  Så jag hade alltså tid att gå runt där och bara grubbla. Och det jag grubblade över var ordet ”hen”. Nu tror förstås vissa av er att jag i vanlig ordning ska komma med någon svennig, småfyndig harang som förklarar varför ordet i fråga är meningslöst och idiotiskt (och att detta egentligen bara kommer sig av att jag känner hur min manlighet hotas av ordet). Tja, en inte helt felaktig fördom faktiskt. Men inte helt rätt heller. Jag tycker nämligen i grund och botten att ordet är ganska bra. Kanske finner jag det inte motiverat att helt och hållet ersätta han/hon med ett och samma samlingsnamn men det är mest för att jag måste vänja mig vid tanken, och som pronomen (härligt, nu fick jag använda ett svårt ord) för den grupp som själv vill vara könsneutral av olika skäl (politiska/biologiska/sociala) är det bra.

Jag har dock ett litet aber. När man använder ett nytt ord så ger man det ordet legitimitet – och just det är jag fine med, åtminstone i detta fall. MEN, man ger också legitimitet till dem som ligger bakom ordet. Och det är där min sko klämmer. Jag upplever nämligen att den spretiga och svårdefinierade kulturella sfär, från vilken upphovet till ordet ”hen” härstammar, har brustit i trovärdighet på så många andra punkter att jag inte vill bidra till deras erkännande genom att ge dem mitt mandat. Ja, jag tycker rentav att de haft ett ganska osmakligt och dubbelmoralistiskt, för att inte säga omoraliskt beteende emellanåt. Gruppen som jag tillskriver upphovsrätten till ordet ”hen” ingår i den fjärde vågen av västerländsk feminism, den s.k. ”moderna feminismen”, och dessa bär på ett långt arv av såväl kulturrelativism som en revisionism av verkligheten – vilken syftat till att hellre än att anpassa sina åsikter efter verkligheten, anpassa beskrivningen av verkligheten efter åsikterna. Deras relativism har indirekt bidragit till människors död och till destruktiva systems fortlevnad. Dessutom har den reproducerat segregation och rastänkande. Arvet bär de på i och med att framförallt andra och tredje vågens feminism hängav sig åt dessa tankesätt, vilka fjärde vågen inte tagit avstånd från. Detta i en situation där det är en vedertagen sanning att de utgör fortsättningen på tidigare generationers idétradition.

Exempel som jag tycker belyser det jag talar om är hur den västerländska feminismen varit kritiska till det gubbvälde som finns här i Sverige och hur de med all rätt kritiserat kristendomen, men varit synnerligen avvaktande (ja rentav fega) i sin kritik när det kommer till patriarkala traditioner inom invandrade grupperingar. För att inte tala om den ovilja de nästan haft som signum, för att ta i religionen islams många könssegregerande idéer (jag har fortfarande inte fattat hur en lära kan bli befriad från kritik från vissa grupper, enbart för att dess grundare för 1500 år sedan råkade ha en särskild hårfärg). Det är givetvis deras demokratiska rättighet att vara inkonsekventa, men dom kan inte få mitt stöd under sådana omständigheter.

Och då kommer nästa fråga: om man tycker att en grupp är förkastlig, kan man inte då ändå anamma eller ge sitt erkännande till utvalda delar av den lära de företräder? Denna fråga finns det ju inget universellt svar på. Men ta till exempel begreppet ”nationalsocialism”. Jag tycker att socialismen i sig har ganska sympatiska inslag – och en socialism utan imperialistiska ambitioner låter ännu trevligare – något som i en värld där Hitler aldrig funnits kunde ha fått just namnet ”nationalsocialism”. Men ordet ”nationalsocialism” är alltför förknippat med Hitler och att använda begreppet i en annan förståelse än nazism vore att normalisera det och glömma bort Hitlers dåd. Alltså tar jag avstånd ifrån ett ord som i sig kunde stå för något konstruktivt (tänk om exempelvis Olof Palme valt att kalla den svenska socialdemokratin för nationalsocialism). Därmed inte sagt att jag skulle ta avstånd från eventuella icke-abstrakta begrepp som Hitler kunde ha myntat (exempelvis matematiska formler som inte kan tolkas på annat än ett sätt). Jag gör skillnad på det abstrakta och det logiska.

”Hen” är ett abstrakt begrepp och det är myntat av personer jag tar avstånd ifrån. Alltså lever det upp till samtliga kriterier för att jag inte ska ta i det, även om jag tycker att det har sina poänger. Men som framgår av denna artikels titel, tar jag inte kompromisslöst avstånd från ordet. Skulle folket som ingår i fjärde vågens feminism börja visa tydlighet i hedersvåldsproblematiken och förkasta islam på samma sätt som kristendomen ska jag själv också i gengäld börja använda deras ord ”hen” när jag känner att det är motiverat.

Men i hemlighet ska jag också erkänna att min själ gärna vill leva i en värld där det finns ”hon” och ”han” eftersom det känns lite mer färgglatt och levande.

Annonser

2 svar to “Varför jag ännu inte tänker använda ordet ”hen””

  1. Joel Södergren september 29, 2014 den 1:28 f m #

    Det finns två dimensioner av ordet hen. En politisk & en språkmässig.
    Utgår man från den politiska och använder ordet när man syftar på en specifik person, så har man gjort språket mer efterblivet i.o.m. att man använder samma antal ord och samtidigt beskriver mindre. En text bestående av en man och en kvinna blir onödigt svårbegriplig om man inte får använda hon eller han. Resultatet blir att skribenten hela tiden måste använda personernas namn och varken skriver hen, han eller hon, vilket naturligtvis ger texten ett sämre och mer onaturligt flyt. Min åsikt: Detta är så vansinnigt att det inte kommer få genomslag utanför Gamla stans hen-dagis.

    Fokuserar man istället på den rent språkmässiga, dvs. använder ordet när vi INTE syftar på en specifik person, så är det en fantastisk vinst för det svenska språket att vi slipper skriva eller säga ”han/han”, ”hon eller han” eller för den bara ”han” eller ”hon” i de fall där vi t ex utgått från att en gärningsman är en han och en sjuksköterska en hon.

    En parentes: Tyskarna, med sina tre kön, skrattar gott åt oss nu när vi inte ens kan hantera två.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Hen « Yasers hörna - september 19, 2012

    […] [Varför jag ännu inte tänker använda ordet ”hen”] […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: